Rättspraxis för asylsökande 2010

I april 2006 fick Sverige en ny utlänningslag. Samtidigt infördes domstolsprövning i asylprocessen genom migrationsdomstolar och en migrationsöverdomstol, dit migrationsverkets beslut kan överklagas. Förhoppningen var att stärka rättssäkerheten och få en mera enhetlig asylprocess. Bedömningar i den tidigare högsta instansen, utlänningsnämnden, ansågs ofta godtyckliga och handläggningen var som regel skriftlig. Stora förväntningar fanns på det muntliga inslaget i de nya domstolarnas handläggning.

Denna förhoppning har kommit på skam. Domstolarnas lagtillämpning har blivit mycket mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett och i praxis har det utvecklats ett högt beviskrav på den enskilde. I realiteten fastslår bara domstolarna i de flesta fall migrationsverkets många gånger märkliga bedömningar men knappast efter lagstiftarens intention. Inte heller har muntlighet blivit av i önskad omfattning.

Vid bedömning av asylskäl och skyddsbehov sätts ribban idag mycket högt. Krav ställs att den asylsökande skall dokumentera sitt skyddsbehov, vilket mer sällan låter sig göra. En muntlig asylberättelse stöts och blöts av migrationsverket och migrationsdomstolarna, som ofta gör orimliga trovärdighetsbedömningar. Företes inte dokumentation underkänns asylberättelsen. Uppvisar den asylsökande handlingar ifrågasätts de med krystade motiveringar. Det är således ett veritabelt moment 22. Man söker fel och motsägelser i den asylsökandes uppgifter istället för att sätta sig in i bakgrunden till flykten. Den sortens ifrågasättanden får naturligtvis inte förekomma i en asylprocess som gör anspråk på att vara rättssäker.

Det mest flagranta är avhumaniseringen av lagstiftningen genom rättspraxis. Humanitära skäl har som begrepp utmönstrats ur lagstiftningen och ersatts av ”synnerligen ömmande omständigheter”, i stora drag tänkt motsvara ”humanitära skäl” i tidigare utlänningslag. På den punkten står myndigheternas tillämpning av utlänningslagen i direkt strid mot lagens förarbeten. I regeringens proposition 2004/05:170 anges uttryckligen att en samlad bedömning skall göras vid prövning av ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Olika omständigheter i ett ärende skall vägas samman, ”omständigheter som kanske inte var för sig, men sammantagna är tillräckliga för att uppehållstillstånd bör beviljas ”. Denna möjligen oklara formulering signalerar i varje fall inte större restriktivitet än tidigare. Omständigheter som skall beaktas skall vidare, enligt propositionen, vara av personlig art, som fysisk eller psykisk sjukdom. En anpassning till svenska förhållanden och sjukdom kan också vara tillräckligt för uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Personens situation och upplevelser i hemlandet ingår självfallet (vår kurs) också i bedömningen, skriver regeringen. I propositionen hänvisas till då gällande praxis vid prövningen av humanitära skäl. När det gäller barn fastslås att omständigheterna inte behöver vara av samma tyngd som när det gäller vuxna.

Dessa uttryckliga anvisningar om hur lag bör tillämpas är satta ur spel. Svårt sjuka och funktionshindrade med lång tid i Sverige och traumatiserande upplevelser i hemländerna utvisas. I hemlandet våldtagna kvinnor utvisas, trots tortyrliknande upplevelser vid övergreppen. Apatiska barn och barn med tunga upplevelser i bagaget som försökt ta livet av sig i Sverige utvisas, trots vederhäftig läkardokumentation, annan bevisning och anpassning i Sverige.

På verkställighetsstadiet, då det redan finns ett slutligt eller lagakraftvunnet utvisningsbeslut som man säger på juristspråk, kan migrationsverkets bedömningar utan överdrift sägas vara skoningslösa. På detta stadium tillämpas överhuvudtaget inte begreppet humanitära skäl trots att lagen är skriven så att det förutsetts. Beslut som från medicinsk eller humanitär synvinkel framstår som fullständigt orimliga verkställs trots att Migrationsverket enligt förarbetena till lagen skall motverka att så sker. Här har migrationsverket fabricerat en egen praxis, eftersom besluten inte är möjliga att överklaga till migrationsdomstolen.

Exempel på inhumana och lagstridiga beslut är många. Här ska vi bara ge två exempel.

Trots att det är näst intill omöjligt att få asyl i Grekland och trots FN:s flyktingkommissariats uppmaning att inte skicka asylsökande dit framhärdar Sverige med att göra detta, i strid både mot utlänningslagen och flyktingkonventionen.

Ett exempel på den omänskliga tillämpningen av begreppet synnerligen ömmande omständigheter är fallet med den snart 60-årige, ensamstående iranske man, som kom till Sverige i början av 2000-talet, och kort därefter skadades svårt i en tågolycka i norra Uppland. Han steg vid en station av på fel sida om lokaltåget, där ett X 2000-tåg rusade fram i 200 km i timmen. Den ena armen slets av och påträffades 30 meter längre ner på banvallen och köttslamsor återfanns på X 2000-tåget när detta besiktigades i Stockolm. Banverket har tagit på sig ansvaret för olyckan, som resulterade i en invaliditetsgrad på närmare 70 %. Mannen är idag svårt handikappad och är dessutom narkomaniserad efter behandling med morfin i snart 8 år för kroniska, mycket svåra smärtor. En rättegång om skadestånd till mannen pågår där hans närvaro är nödvändig. Trots detta ska han efter nio år i Sverige, varav åtta efter olyckan, utvisas till Iran där svår misär väntar.

Det är inte för djärvt att påstå att humanism, något som Sverige alltid stoltserat med, inte längre existerar i den tillämpade utlänningsrätten. Denna reträtt från humanitära hänsyn motsvarar varken lagen eller dess förarbeten, utan är resultatet av praxis hos migrationsverket och domstolar.

Nu måste regering och riksdag ta sitt ansvar för situationen och genom stiftande av ny lag se till att tillämpningen av utlänningslagen genomsyras av humanitet och rättssäkerhet.

/ Adv. Kjell-Ove Andersson, Adv. Sten De Geer, Adv. Lars Gagnér, Adv. Olle Hancock, Adv. Hans Hjalmers, Adv. Siri Leithoff, Adv. Per Stadig och Adv. Helen Westlund samt Jur.kand. Marianne Kellerman