På Etikkommissionens öppna samtal den 8 november 2016 talade bland annat Agneta Pleijel. Här är hennes talmanus från kvällen.

Agneta Pleijel: Är det politiska regelverket viktigare än Mänskliga Rättigheter?  Etikkommissionen, möte ABF Palmesalen den 8 november 2016.

Jag ska tala om den växande klyfta som finns mellan de politiska regelverken och mänskliga rättigheter hos oss. Den klyftan känner många av, och ska den fortsätta att växa? Vi som ombetts tala idag gör det som en inledning till ett gemensamt samtal, där vi tillsammans kan tänka och byta erfarenheter i en situation där många känner sig rådvilla och hjälplösa.

U-svängen i flyktingpolitiken som Stefan Löfven och regeringen gjorde förra hösten (inskränkningarna i lagstiftningen, pass- och gränskontroller osv) sågs som nödvändig – men inte för att den ökande flyktingströmmen skulle ha hotat Sveriges ekonomi, inte heller för att mottagandet var överansträngt, fast det säkert var ansträngt, men framför allt för att hindra att de Sverigedemokraterna skulle växa ännu mer. Det var huvudsakligen ett inrikespolitiskt betingat beslut. Och opinionen har sen dess mer eller mindre anpassat sig till beslutet, som innebär ökande främlingsfientlighet.

Lagstiftningen fick inte Lagrådets godkännande men genomfördes ändå. De nya lagarna, som sägs vara tillfälliga, innebär dels att människor stoppas innan de ens nått landets gränser, att avvisningarna blir fler, och dels att situationen för dem som redan är här väldigt mycket försämras (utom för de få som får flyktingstatus). Det betyder att på tretton månader lära sig svenska, skaffa jobb och inte tillåtas ta hit anhöriga – för människor som har genomlevt helveten som de flytt från och också på vägen hit, människor som förtärs av oro för sina familjer.

Idag ska vi särskilt tala om de minderåriga, mer kommer av nästa inledare. Man är femton eller sexton, har lärt sig svenska och kanske påbörjat en utbildning – många är ambitiösa och förhoppningsfulla – och vad händer? Förra året sökte 41 564 afghaner skydd i Sverige. De flesta är barn och unga. De flyr från ett krig. Sverige har gjort ett återtagandeavtal med Afghanistan, och betalar för att flyktingar ska tas emot. Många av dessa unga har inte fötts i Afghanistan utan i Iran. De har inte någon familj dit de ska utvisas. När man blir arton väntar för många av dem utvisning.

I går publicerades i SvD (7.11 2016) en skakande intervju med två unga pojkar, av den etniska minoriteten hazarer, som varit här och som gått i skola och lärt svenska. De är vissa om att de kommer att våldtas eller dödas vid ett återsändande, och är utom sig av ångest och äter lugnande tabletter från morgon till kväll. En av Sveriges främste experter på Afghanistan, Anders Fänge, säger: ”att skicka shiamuslimska hazarpojkar till ett talibankontrollerat område är att utsätta dem för totalt oacceptabla risker.” Och vidare: ”Det är också fullkomligt skogstokigt att de som är uppväxta i Iran ska skickas till Afghanistan där de aldrig satt sin fot”.

Det är svårt att inte tänka på den död som väntar dem, och om inte så fasor: och som följd av en det mental förstörelse, bitterhet, hämnd – det bidrar till världens försämring. Historien är inte slut.

Bara i Stockholm lever hundratals unga som fått avvisning på gatan, de har inte har mat eller någonstans att bo, de drivs till knark och kriminalitet. Det är ett gigantiskt slöseri med unga människors kapacitet. Det är ekonomiskt oförsvarbart och samhälleligt farligt. Det går emot allt som heter mänskliga rättigheter. Låt oss arbeta för att de tillfälliga asyllagarna inte förlängs, utan avskaffas. De leder inte till integration, som alla talar om, utan till marginalisering.

De nya restriktiva lagarna sägs vara tillfälliga, men vi har redan hört vår statsminister säga att de måste förlängas, och det yttrade han inför flyktingströmmarna som väntas efter helvetena i Aleppo och Mosul. Den tidigare tanken att flyktingar från Syrien skulle få uppehållstillstånd – bara de på egen hand på något sätt tog sig hit – är överspelad. Det är djupt stötande att när en katastrof växer, gör andra stater allt vad de kan för att slippa ta emot katastrofens offer.

Världen är i en situation som historiskt sett saknar motstycke. Det enda det möjligen kan jämföras med är flyktingkaoset efter andra världskriget. Då, och som en följd av det, tillkom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Och det som vi ser idag är att idén om mänskliga rättigheter holkas ur, kringgås eller åsidosätts. Mänskliga rättigheter – bland dem yttrandefrihet, jämlikhet och rätt till liv – börjar förvandlas till tomma ord, fast de är själva fundamentet för de demokratiska staterna och för demokratin.

Man vill inte måla fan på väggen, men tanken att demokratin ska visa sig vara en kort parentes i mänsklighetens historia framförs ibland av människor, som är klokare än jag. Det som kallas populism – folkets protest mot eliterna – tilltar överallt och i alla europeiska länder. I populismen spelar flyktingarna en helt avgörande roll. Länder som Ungern och Polen vill inte ta emot flyktingar alls. I natt vinner kanske Donald Trump presidentvalet i USA och bygger en mur mot Mexico. Vi känner av populismen också här, dess starkaste röst är Sverigedemokraterna, men tillsammans med en opinion som inte sätter oviljan mot flyktingar i förbindelse med demokratin och försvaret av mänskliga rättigheter.

Vi plågas av klyftan mellan vårt samvete och regelverken och grips av skuldkänslor. Samvetet är en viktig kraft. Den handlar om moral. Jag slår upp ordet samvete på Wikipedia och läser: ”Samvete, förmågan att avgöra vad som är rätt och fel, sinne för värderingar och förmåga till skuldkänslor, delvis medfött och delvis inlärt.” Och nästa mening leder rakt till de mänskliga rättigheterna. ”Samvetsfrihet är av fundamental betydelse för FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna, som utgår från att alla människor är utrustade med förnuft och samvete”.

Vad är det som händer i Sverige? Här har det under decennier skett en moralisk urholkning i verk och myndigheter. Ett tecken är de skandaler som vi har upplevt i bolagsstyrelser och statliga verk, den senaste inom det verk som har till uppgift att kontrollera andra verk, alltså Riksrevisionsverket. En av orsakerna är den marknadsinfluerade idén att statliga myndigheter för effektiviteten skull bör drivas som annan näringsverksamhet. Det har varit förödande för moralen inom statliga myndigheter.

Till det kommer hörsamheten mot politikernas önskemål, vilket ytterligare holkar ur moralen. En myndighet som har särskilt intresse för oss ikväll är Migrationsverket. Är det en ojävig och självständig myndighet? För några år sen lyssnade vi här i Etikkommissionen till ett föredrag av flyktingjuristen Simon Andersson, på den tiden sysselsatt med en avhandling i processrätt. Han hävdade att det var fel att se Migrationsverket som en oberoende myndighet; det var ett politiskt styrt organ, som utförde regeringens önskemål, inte uttalat men genom informella kontakter.

Det låter magstarkt. Men redan 2007 sa f d överdirektören i Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh samma sak då han lämnade verket. När han kom dit 2004 upptäckte han att hela Migrationsverket var genomsyrat av den s k ”pull-effekten” – om en flykting från ett visst land får uppehållstillstånd, drar han med sig en massa andra asylsökande från samma land, vilket verket borde väga in i sin bedömning, ansåg många inom myndigheten.

Jag citerar Lundh (ur ett samtal i DN): ”Långt ifrån alla, men många på Migrationsverket trodde /…/ att det var deras (min understrykn) uppgift att skruva på och skruva av inflödet av utlänningar. När jag förklarade att det inte var deras uppgift, utan att det bestämdes av lagarna stiftade av Riksdagen, kunde jag höra: ´jaså, du är emot reglerad invandring?´”.

Om lagarna inte får önskat resultat, får Riksdagen skriva nya, sa Lundh, men det som han i stället såg var att Migrationsverket försökte ”begränsa tillströmningen genom att ha täta kontakter med de tillämpande myndigheterna”. Alltså var olagligt hörsamt mot regeringens önskemål genom informella kontakter. Det är också vad som många som varit i strid med verket i flyktingärenden erfarit, att lagens bokstav och anda åsidosätts av många av verkets tjänstemän.

Vi trodde att en ny och bättre ordning inträdde i och med inrättandet av Migrationsdomstolarna 2006. Men till dessa domstolar plockades huvudsakligen folk från Migrationsverket. De tog med sig en mentalitet dit, eller en kultur, ett sätt att tänka. Jag kan inte gå djupare in på det här, bara säga att man inte får vara blåögd.

Det pågår en urgröpning av moral och etik överallt. Det följer en trend i hela världen. Det framhålls ofta att vi ska vara stolta över Sverige, som i jämförelse tagit emot fler flyktingar än något annat land. Ja, vi är stolta. Men när vi upprörs över hur ungdomar på flykt behandlas, som pojkarna som nu ska skickas till ett inbördeskrig i Afghanistan, måste vi också sätta det i samband med att demokratiska värdena håller på att glömmas bort. Det är som när en sten rasar och drar med sig nästa sten, tills det blir en lavin.

Det är viktigare än någonsin att upprätthålla försvaret för de mänskliga rättigheterna. Av humanitet, förstås, mot dem som flyr för sina liv, och för att vår värld ska vara mänsklig. Men också för att försvara demokratin. Den är bräckligare än vi tror. Och varje handling är av betydelse. Det saknar inte betydelse hur vi uppträder inför våra medmänniskor. Att försvara de mänskliga rättigheterna är att stå upp för demokratin.

Jag kan inte låta bli att återkomma till Lars-Gunnar Lundh en gång till. Han är numera lagman i Norrköpings tingsrätt. I våras på Facebook kommenterade en nämndeman i samma tingsrätt, Karin Forsell, en bild av en asylsökande mamma i Grekland, som tvättade sitt nyfödda barn i en gyttjepöl, vilket väl var vad som stod henne tillbuds. Nämndemannen Karin Forsell skrev : ”Grisar badar ju i gyttjepölar, dom mår så bra så”.

Vad hon skrev på Facebook kan tyckas vara hennes ensak. Men det tyckte inte lagmannen Lars-Gunnar Lund. Han avskedade henne med omedelbar verkan på strikt juristprosa, inte för att hon företrädde SD, vilket hon gjorde, utan så här:”Den som jämställer migranter med djur har för länge sen passerat gränsen för vad som är ett försvarligt uttalande av en person som tjänstgör i ett av fundamenten för vår demokrati” (blogg meritwager 18.3.16).

Igår lyssnade jag till historikern Timothy Snyder, som skrivit en lysande bok om förintelsen, som enligt honom möjliggjordes av att stater och juridiska ordningar upplöstes, så att människor blev rättslösa. Då kunde de fritt dödas. Det här kan upprepas, sa Snyder, om vi inte lär oss. Flyktingkatastrofen vi ser åstadkoms av att stater upplöses, att rättsordningar krossas, och människor blir fritt byte. Att mitt land ska bidra till urholkningen av mänskliga värden och demoratiska grundsatser gör mig fylld av skam. I all synnerhet när det gäller unga människor, som representrar världens framtid.

– A Pleijel, 8 nov 2016.