Ännu en talare från Etikkommissionens öppna samtal den 8 november 2016 har delat med sig av sitt talmanus. Här är Astrid Seebergers manus från kvällen.

Jag kommer aldrig att glömma den stunden när jag steg av tåget på Stockholms central. Jag var sjutton år gammal. Jag hade vunnit ett litterärt pris för min studentuppsats om Albert Camus Myten om Sisyphos och fått chansen att åka till Sverige för att som tysk ungdom skriva artiklar om landet som diskuterades intensivt i Tyskland, både det svenska folkhemmet och den svenska synden som – om jag är uppriktig – intresserade mig ännu mer. När jag steg av tåget visste jag att jag skulle stanna, att Sverige skulle bli mitt nya land.

Jag ville bort från min mor som hade fått ett flyktingansikte av sina upplevelser under Andra Världskriget. Jag ville bort från min far som sedan vi flyttade från den lilla stan i Sydtyskland där både han och jag hade växt upp krympte allt mer på alla sätt. Jag ville bort från min pojkvän, docenten i slaviska språk, som var mycket äldre än jag och som visste hur mitt liv skulle bli, det skulle bli ett liv med honom vilket jag inte hade minst lust till. Men framför allt ville jag bort från Tyskland, jag ville inte tillhöra ett land som hade förbrutit sig på ett sådant fruktansvärt sätt. Jag kände som många inom efterkrigsgenerationen en kollektiv skuld. Jag ville bli svensk, jag ville tillhöra ett land som var på väg att förverkliga den franska revolutionens ideal: liberté, égalité, fraternité – frihet, jämlikhet, broderskap. Jag var euforisk när jag stod sjutton år gammal på Stockholms central. Och jag lyckades stanna, jag blev svensk medborgare, jag blev ett s.k. lyckat integrationsfall. Men idag är jag sorgsen och bekymrad. Jag känner inte igen landet som jag har valt.

Ingen som har sett den kommer att glömma bilden av den treårige Alan Kurdi vars döda kropp sköljdes upp på en strand i den turkiska badorten Bodrum i gryningen den 2 september 2015: en liten pojke i den hejdlösa strömmen av flyktingar som försöker rädda sig till Europa. En fotograf råkade komma förbi och ta bilder som skakade hela världen. Människornas medkänsla blomstrade. I Sverige ropade Stefan Löfvén till femtontusen personer som samlades på Medborgarplatsen den 6 september, fyra dagar efter att pojken hade hittats drunknad: Mitt Europa bygger inte murar!

Bara 2 månader senare gjorde han en tvärvändning. Den 12 november fattade regeringen ett beslut om att införa ID-kontroller vid sina gränser fr.o.m. den 4 januari 2016 för att få bättre kontroll över flyktingströmmen, som man sa. Jag tänkte på min mor: Hon var ett så kallade ensamt flyktingbarn utan identitetshandlingar under andra världskriget. Sådana som hon avvisas idag vid gränsen till Sverige.

Sedan kom den 24 november. På en presskonferens i Rosenbad meddelade regeringen att den hade kommit överens med tre och tre av allianspartierna – M, L och KD – om en ny flyktingpolitik. Från att ha haft Europas generösaste flyktingpolitik skulle Sverige nu lägga sig på EU:s mininivå. Den nya asyllagen som ska gälla i tre år började tillämpas den 20 juli i år.

I den nya lagen avskaffas de permanenta uppehållstillstånden.

Det är bara ensamkommande barn och familjer med barn under 18 år som ansökte om asyl före senast 24 november 2015, då regeringen presenterade förslaget till den nya lagen, som prövas enligt den gamla lagen och har möjlighet till permanent uppehållstillstånd. Detta förutsatt att barnet fortfarande är under 18 år den dagens som Migrationsverket fattar beslut.

Alla andra uppehållstillstånd blir tidsbegränsade. Asylsökande som anses ha flyktingstatus får uppehållstillstånd i tre år, bara tre år. De som klassas som alternativt skyddsbehövande – dvs. personer som riskerar dödsstraff, kroppsstraff, allvarliga övergrepp eller att skadas i en väpnad konflikt, som människorna som flyr från kriget i Syrien – får uppehållstillstånd i endast 13 månader. Och de har i regel inte längre rätt att återförenas med sin familj om de har sökt asyl efter den 24 november 2016. Bara de som har klassats som alternativt skyddsbehövande och har sökt senast den 24 november och de som har flyktingstatus får möjlighet att ta hit sina familjer, men inte hur som helst. Man har också infört skärpta regler om försörjningskrav. Det krävs att man har bostad och kan försörja sina anhöriga.

Jag träffade nyligen en ung man från Syrien. Han hade förstått att han inte skulle få ta hit sin fru och sina två små barn från Aleppo där bomberna faller, där de riskerar livet varje dag. Om de skulle försöka ta sig hit riskerar de sina liv på flykten. Så många som drunknar i Medelhavet. Förstår inte politikerna det? Har de ingen medkänsla längre? Han trodde att Sverige var medkänslans land. Det var svårt att se hans förtvivlan.

I den gamla lagen kunde man få uppehållstillstånd om ”synnerligen ömmande omständigheter” förelåg för vuxna och ”särskilt ömmande omständigheter” för barn, dvs synnerligen allvarligt hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet Nu delas sådana uppehållstillstånd enbart ut om en utvisning skulle strida mot ”ett svenskt konventionsåtagande”. När det gäller barn måste man ta hänsyn till barnkonventionen. Det innebär exempelvis att ungdomar som inte bedöms ha asylskäl inte skickas tillbaka till sitt hemland om det inte finns något ordnat mottagande där utan de får tillfälligt uppehållstillstånd. Men så fort de fyller 18 år utvisas de. Ungdomar som har rotat sig här, som har lärt sig svenska, som har svenska vänner och som saknar en familj att återvända till kastas ut ur vårt land till en minst sagt osäker framtid. Samtidigt kan man läsa på regeringens hemsida:

Asylpolitiken ska säkerställa en human, rättssäker och ordnad migrationspolitik. Asylrätten ska värnas och särskild hänsyn ska tas till barns bästa.

Regeringen borde läsa Macchiavelli som funderade mycket över hur man skapar ett gott samhälle. Enligt honom finns tre krafter som styr våra samhällen: necessità, fortuna och virtù

Necessità är omständigheter som kan tvinga oss till obehagliga handlingar som i en annan kontext skulle kunna kallas för omoraliska, för att bevara samhället. Det som regeringen hävdade var fallet hösten 2015. När flyktingarna strömmade till Sverige – sammanlagt 163 000 förra året – ropade myndigheterna och kommuner att situationen började bli ohållbar. Det saknades bostäder, det saknades arbeten. Politiker talade om en hotande systemkollaps. Sverigedemokrater ökade dramatiskt i opinionsmätningarna. Då kom fem av Sveriges riksdagspartier överens om att bedriva en hårdare flyktingpolitik som ska fungera som en signal till flyktingarna: Kom inte hit.

Majoriteten i Sverige har accepterat det som ett faktum: Läget hösten 2015 var ohållbart, Sveriges kommuner gick på knä. Samtidigt gick så gott som alla Sveriges kommuner med rekordvinst år 2015. Hur går det ihop? Hade man kunnat lösa problemen med ändrade regelverk? Jag vet inte. Det enda jag vet att det aldrig fördes någon grundlig och kunnig diskussion om olika alternativ utan man fattade snabbt ett beslut i panik. Jag kan inte låta bli att citera Bengt Göransson som skrev att det är farligt för ett samhälle när beslutspotens får ersätta tankeverksamhet.

Låt oss titta på de andra krafterna som Macchiavelli talar om: Fortuna är krafter i tillvaron som människan inte kan styra över, bara försöka handskas med så gott hen förmår, exempelvis en jordbävning.

Sedan har vi virtù. Virtú kan beskrivas som förmågan, modet, kraften att göra allt man kan för att skapa ett gott samhälle, en sorts mänsklig virtuositet där man till och med kan övervinna det som först framstod som necessità. Som Göran Rosenberg skrev är virtù det som utgör skillnaden mellan en god medborgare och en dålig, ett gott samhälle och ett dåligt. Under hösten 2015 fanns otaliga människor i vårt land som visade virtú, som hjälpte flyktingarna,  som delade med sig, som öppnade sina hem, som tog emot dem varmt. Det som en gång fick mig att vilja bli svensk fanns på ett fantastiskt sätt: fraternitén, broderskapen, solidariteten. Visst ökade sverigedemokraterna i opinionsmätningar till över 20 procent, men virtùn fanns samtidigt hos medborgarna. Om de styrande politikerna hade haft den med. Men de svek virtún. De övergav etiken i politiken. De begrep inte att den behövs för att ett samhälle, för att en demokrati ska vara god.

Filosofen Hanna Ahrendt insåg hur utsatt demokratin är. Att den representativa demokratin kan användas av antiliberala krafter som underminerar och i värsta fall avskaffar demokratin. Se bara på Polen; Den polska regeringen som fattar den ena antidemokratiska lagen efter den andra är folkvald. Se på Donald Trump i USA som trots klart rasistiska och sexistiska uttalanden blev vald till amerikansk president.

Ahrendt såg grundproblemen i demokratin mycket klart: Medborgarna överlämnar sin rätt att styra landet till professionella politiker för att kunna ägna sig åt sina egna åtaganden och intressen. Bara när det är val måste medborgarna befatta sig med frågan vem som ska styra landet. Om en demokrati ska fungera krävs att medborgarna har en förmåga att se bortom sina privata intressen utan kan ta hänsyn till det allmänna goda. Varje medborgare måste således också vara en homo politicus, en politisk person, en person som känner ett personligt ansvar för hur samhället är och blir. Som Aristoteles skrev i sin Nikomakiska etik: en människas dygder kan fullverkligas och fullbordas först i samhällsgemenskapen. Men för att kunna vara en homo politicus måste man ha kunskaper, man måste kunna värdera påståenden och ståndpunkter, också ur ett etiskt perspektiv. Detta, kärare åhörare, är en grundläggande uppgift för våra skolor och universitet. Skolan och universiteten måste se till att de unga har förmågan att bli goda engagerade och kunniga medborgare, som förstår att samhällsproblem är komplexa, att inga enkla lösningar finns. Skolkrisen som vi upplever idag är således mer än bara en kunskapskris, den är ett hot mot demokratin.

Friedrich Nietzsche skrev i Fröhliche Wissenschaft (Glad vetenskap), en samling av dikter och aforismer, att det finns två olika tidsepoker, byggmästarnas tid och skådespelarnas tid. Byggmästarna har modet att göra planer som skapar en bättre framtid, även om framtiden skulle vara avlägsen; verket är det centrala. Skådespelarna däremot lever i ögonblicket, de visar upp sig, framgången är det viktigaste. Nietzsche begrep vad som skulle ske när han skrev: ”Den grundläggande tron håller på att dö ut, tron på att människan bara har en mening när hon är en sten i en stor byggnad. Men för att vara det krävs stadga och fasthet. Man måste kunna vara sten och inte, i synnerhet inte skådespelare.”

Det sorgliga, det tragiska, det farliga är att vi lever i skådespelarnas tid. Och där spelar massmedia en avgörande roll. Se bara på partiledarprogrammet. Det ska vara underhållning, show, inga långa utlägg där man noggrant analyserar samhällsproblem med all deras komplexitet, utan gärna oneliners. Och man förvränger fakta så att det passar de egna syftena. Som Hannah Ahrendt skrev om lögner i politiken: Lögner framstår ofta som mer övertygande och mer attraktiva än sanningen, eftersom lögnaren redan i förväg vet vad publiken vill höra. En som har förstått det till fullo är Donald Trump.

I skådespelarnas tid styrs politiken inte längre av visioner och ideal utan av applåderna, av opinionsmätningarna. Väljarnas privata vinningar är det viktigaste. Viktigare än medmänsklighet som ibland kräver uppoffringar, viktigare än anständigheten, att man inte låter människor dö i ett krigshärjat land, viktigare än det som gör samhället till ett gott samhälle. Om vi inte får tillbaka byggmästarna igen kan det stora projektet, upplysningen , med sina ideal frihet, jämlikhet och broderskap, det som har formulerats i FNs mänskliga rättigheter, haverera. Och det får inte ske.

Astrid Seeberger