Ett mail kom in till en av Etikkommissionen i Sveriges grundare, Anita D’Orazio. Vi publicerar det här i anonymiserad form, som en motvikt till de negativa besked många av oss får ta del av. Och en påminnelse om vad rätt hjälp och lite empati faktiskt kan betyda för en annan människa.

Hej,

Jag heter Hope och var asylsökande för 6 år sedan. Var utvisad två gånger men det blev stoppat och till sist fick jag uppehållstillstånd.

När i juni 2009, Sverige skulle utvisa 17 personer från mitt hemland och flygplanet hade tekniska problem och de kunde inte utvisa oss, skrev jag till er och ni gav mig råd och hade ett hjärta full av empati att jag inte kunde glömma detta.

Just nu tänker jag tacka dig för det samtalet och råd som jag fick från dig.

Nu har jag ett bra liv, två av mina barn är på högskolan, en börjar nästa vecka på Läkarprogram. Jag jobbar som undersköterska och nu ska jag börja plugga franska ämneslärare-program.

Med allt den här vill jag tacka dig och alla som tar hand om asylsökande för den hjälp som ni gör. Skulle vilja engagera mig och hjälpa andra som jag fick hjälp av härliga människor som du, Michael Williams och min församling där jag bor.

Tack så mycket. Det blev en 5 minuter telefonsamtal men det räddade mitt liv (du rekommenderade att jag sökte hjälp på traumacenter i Stockholm och jag gjorde detta och nu mår jag bra).

Må Gud välsigne er,

Hope.