Annette Rosengren skriver på sin blogg ”Vårt Europa” om EU:s föreslagna asylpaket CEAS. Etikkommissionen delar med författarens tillåtelse inlägget, som också går att läsa på ”Vårt Europa”: EU:s kommande asylpolicy.
EU:s kommande asylpolicy – Common European Asylum System
Asylpolicyn är ett paket om sju delar. Den är planerad att bli tagen i slutet av juni medan Bulgarien är ordförandeland, men till dess blir man knappast enig. Förmodligen tas den senare i någon form.
Policyn kommer innebära att asylrätten och flyende människors rättigheter begränsas kraftigt. Många kommer skickas tillbaka till något land utanför EU. Det blir bara tillfälliga uppehållstillstånd och tillstånd kommer kunna dras in. Ingen som har flytt ska få känna sig trygg.
Flyktingar ska omfördelas mellan medlemsstaterna, men det kommer fortfarande ligga ett stort ansvar på Italien och Grekland.
Medan vi i Sverige nyligen har mötts av att socialdemokraterna vill behålla den tillfälliga begränsningen av asylrätten vi har just nu, och sedan vill införa en mycket restriktiv och hård asylpolicy, så har vi också EU:s föreslagna asylpaket framför oss. Många enskilda socialdemokrater och socialdemokratiska förbund har tagit avstånd från ledningens utspel. Vi ska gå tillbaka till klassisk socialdemokratisk migrationspolitisk, säger ledningen. Men vad är det? SAP är inte samma SAP som för 40-50 år sedan. I dag är det ett parti där många medlemmar är öppna för omvärlden, är mer internationella än strikt nationella och med en mycket mer liberal inställning till migration och förståelse för migrationens orsaker än förr. En politik kan inte gå 40-50 år tillbaka i tiden när inte världen gör det.
Ledningens utspel är eftergifter för Sverigedemokraternas framgångar, och har gett SD vind i seglen i stället för tvärtom. Socialdemokraternas stöd bland väljarna fortsätter att minska, enligt undersökningar. Moderaterna har haft samma strategi, och har inte heller vunnit på det.
Enligt den tillfälliga asyllag vi har sedan sommaren 2016 ges bara tillfälliga uppehållstillstånd på 3 respektive 1 år. Det har det blivit omöjligt för de flesta att få hit familjemedlemmar. Inför den farliga och dyra resan in i EU valde många föräldrar att lämna barnen och en förälder kvar i hemlandet eller i flyktingläger, i hopp om att de skulle komma efter. Att familjer nu är splittrade för många år framöver har organisationer, enskilda, enskilda politiker och politiska partier protesterat högt och argt mot. Det strider också mot internationella överenskommelser.
Många som har flytt har drabbats av andra restriktioner också. En grupp är de ensamkommande afghanska ungdomarna, som ska skickas tillbaka till Afghanistan efter flera år i Sverige. En del av dem har gett sig av till Frankrike, till Paris, där deras chanser till trygghet är större. Läs gärna mina inlägg från Paris.
Visste ni att Sverige är bland de sämsta i Europa på att ge uppehållstillstånd till afghaner?
Sverige hör till de länder i Europa, där det är allra svårast för afghaner att få uppehållstillstånd. Bara 30 procent får stanna nu trots att säkerhetsläget hela tiden försämras, mot 83 procent i Frankrike, 98 procent i Italien, 94,8 procent i Schweiz, 72 procent i Finland, 69 procent i Grekland, 62,5 procent i Norge, 48 procent i Tyskland, och så vidare. Tillsammans med Tyskland deporterar Sverige flest flyktingar tillbaka till Afghanistan. Deportationerna går till Kabul, som har de flesta antalet dödade i landet. (Siffrorna är aktuella och skickades ut i maj 2018 från det Brysselbaserade ECRE, European Council for Refugees and Exiles).
I dagarna förväntas riksdagen ge majoritet för en proposition om en tillfällig gymnasielag, som antas ge omkring 9 000 unga afghaner rätt att stanna i fyra år i Sverige. Men tusentals unga afghaner hamnar utanför reglerna och omfattas inte. Bland annat ska de ha sökt asyl i Sverige för 24 november 2015.
På EU-nivå
När det gäller förslaget till ny asylpolicy inom EU är meningen att reglerna ska vara desamma i alla EU:s 28 stater. Flyktingarna ska fördelas mellan staterna.
Ungefär så har det ”harmoniserade” asylpaketet presenterats i svenska media, samt att staterna inte kommer överens om fördelningen. Ungern säger ihärdigt att de vägrar ta emot en enda flykting. Från svensk sida påpekas det envist att alla länder måste ta emot. Nu lutar förhandlingarna mot att fördelningen blir frivillig, det land som vägrar får bidra på något annat sätt. Vi får se.
Men förslaget innehåller så mycket mer, inte minst att reglerna, om, när och hur de går igenom, innebär att många människor inte kommer få rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett land där de har vistats tidigare. Modellen kommer från EU-Turkiet avtalet, som nu används i Egeiska havet. Flyktingar fastnar på fem öar, får inte resa vidare och ska skickas tillbaka till Turkiet. För att få länder att acceptera att ta emot flyktingar, som alltså inte är deras egna medborgare, har EU börjat locka med stöd, bidrag, förmåner, tjänster och möjligheter för landets medborgare att legalt få migrera till EU. Om det här senare är många detaljer hemliga, också för EU-parlamentariker, som med ljus och lykta försöker skaffa sig information.
Från Sveriges regering får vi ibland höra att Sverige bara har att följa beslut i EU, men vi hör sällan att Sverige är en viktig röst, och kan argumentera kraftfullt i rådet och visa riktning. Det i stort sett enda svenska argument vi hör är att alla stater måste ta emot flyktingar.
CEAS – ett paket om sju delar
CEAS är ett paket i sju delar som med ett undantag ska vara förordningar och inte som nu direktiv. Förordning innebär att regler är överstatliga – alla måste följa dem om inte annat skrivs in. De sju delarna har behandlats inom EU:s parlament och råd sedan våren och sommaren 2016. Då lanserades de av EU-kommissionen i efterdyningarna av den stora resandeströmmen in i EU 2015 av människor på flykt – och växande främlingsfientliga och populistiska partier i medlemsstaterna. Den sista delen i paketet som röstades igenom i EU-parlamentet var Asylprocedurförordningen med alla sina försämringar för människor på flykt. De andra förordningarna är Dublinförordningen, Skyddsgrundsförordningen, Vidarebosättningsförordningen, Förordningen om EU:s gemensamma asylbyrå, Eurodacförordningen samt Mottagandedirektivet, som är ett direktiv och innebär minimimottaganden.
Paketets sex förordningar ska stå över nationell lag. Inget land får ge bättre eller sämre villkor om inte detta skrivs in. Bland annat kommer uppehållstillstånden bara vara tillfälliga och de kan avbrytas. Men först och främst kommer väldigt många inte få rätt att söka skydd i EU utan skickas till ett annat land utanför EU.
Harmoniseringen, som är det uttryck som används, ska göra att det inte finns skäl att välja ett land framför ett annat, eller försöka ta sig till ett annat EU-land, vilket är galet tänkt. Nog kan det finnas andra skäl än materiella fördelar att flytta till ett annat land. Man vill hindra vad EU-kommissionen har valt att kalla ”asylshopping”, ett gräsligt ord i sammanhanget. Det antyder att människor som befinner sig på flykt skulle vara i ungefär samma trevliga och avspända situation som den som är ute i affärer och väljer och vrakar.
Det är många saker som man inte kan enas om. Det som framstår som en riktigt propp och som mest kommer fram i svenska massmedia är hur många flyktingar varje stat ska ta emot. Förslaget – som ligger i Dublinförordningen – är att det ska ske enligt kvoter som beräknas efter BNP och befolkningsstorlek. Att varje land ska ta emot flyktingar finns också i Vidarebosättningsförordningen, som har blivit bra i parlamentets version, och det är bättre att den fördelningen blir frivillig än att kommissionens förslag går igenom. (Se längre ner.)
EU-planen att paketet tas i juni 2018 under Bulgariens ordförandeskap håller knappast. Nästa ordförandeskap har Österrike, som nu har en främlingsfientlig regering, som öppet uttalar sig mot mänskliga rättigheter och som vill att EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex ska ha trupper i Nordafrika för att stoppa flyktingar. Mitt tips är att även om paketet inte tas i juni 2018 så kommer det att tas senare i någon form. Vidarebosättningsförordningen verkar ligga lite vid sidan om.
Gången inom EU är att EU-kommissionen arbetar fram förslag, som behandlas i parlamentet och i rådet. I parlamentet har varje del i paketet beretts i kommittéer under ansvar av en parlamentariker, varpå ett slutförslag voteras i kommittéen och parlamentet. Två av de ansvariga är svenskar, Malin Björk (V) för Vidarebosättningsförordningen och Cecilia Wikström (L) för Dublinförordningen. Den blir EU:s fjärde Dublinförordning, Dublin 4. I parlamentet sitter folkvalda representanter från medlemsstaternas politiska partier, i rådet sitter EU:s regeringar representerade av berörda ministrar.
Paketets sju delar har passerat parlamentet nu. Asylprocedursförordningen togs så sent som i slutet av april. Många detaljer har förbättrats i parlamentet, men i grunden är reglerna desamma – asylsökande ska helst skickas ut från EU – och de kan straffas av en rad skäl.
Det är omöjligt att följa alla turer i detalj även om EU-parlamentets hemsida ger information. Rådets ståndpunkter är svåra att nå och står ofta närmare kommissionens förslag. När parlament och råd har sagt sitt inleds trilogförhandlingar, och här är det meningen att man ska kompromissa och enas. För Eurodac och EUAA (asylbyrån) är trilogförhandlingarna avslutade och överenskomna.
Eftergift för främlingsfientligheten
I synnerhet Asylprocedurförordningen är en tydlig anpassning till EU:s växande främlingsfientliga partier. Den innebär att asylsökandes rätt att söka asyl i EU först av allt kommer ifrågasätta. Innan hen kommer in i själva asylprocessen kommer hen med stor sannolikhet skickas tillbaka till ett land som hen har befunnit sig i innan hen reste in i EU. Men det är många andra rättigheter och möjligheter, som också kommer begränsas. Till exempel att förflytta sig inom EU.
Enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter (1948) har varje människa rätt att söka asyl, underförstått att varje land, som har skrivit under deklarationen och 1951 års Flyktingkonvention, har skyldighet att ta emot asylsökande. Med nya Asylpaketet lämnar EU över skyldigheten att ta emot ansökningen från en människa på flykt till länder utanför territoriet. (Observera att rätt att söka asyl inte är samma sak som rätt att få asyl.)
Det kommer gå till så här: Att söka asyl, det vill säga söka internationellt skydd, blir uppdelat i två processer. Den första handlar om hen över huvud taget ska ha rätt att söka skydd inom EU, den andra gäller att om hen har bedömts ha den rätten, så kan asylprocessen inledas.
2-stegsmodellen kommer från EU:s avtal med Turkiet, som började gälla den 20 mars 2016. Genom det avtalet fastnar flyktingar, som rest in från turkiska kusten, på fem turistöar i Egeiska havet. De flesta tvingas leva under mer eller mindre vidriga omständigheter i överbefolkade flyktingläger.
Den första intervjun rör om de har skäl att söka skydd gentemot Turkiet, inte gentemot hemlandet. Saknar de skyddsskäl mot Turkiet anses de ha skydd där och ska skickas tillbaka dit. Många flyktingar från Syrien är kurder, och kurder är utsatta i Turkiet. Därför får många syrier rätt att söka asyl i Grekland – tvärtemot avtalets avsikt. När EU-Turkiet-avtalet implementerades i grekisk lag, gjordes många undantag, bland annat för särskilt utsatta människor, och de har också rätt att söka asyl i Grekland. (EU-kommissionen har uttryckt ogillande över undantagen.) Avtalet nämner specifikt syrier men inte andra nationaliteter, och flyktingar från till exempel Afghanistan får oftast rätt att söka asyl i Grekland. Avslagsbeslut kan överklagas och tar tid, så i praktiken har inte ens två tusen syriska syrier skickats tillbaka till Turkiet med hänvisning till avtalet. EU betalar sex miljarder euro till Turkiet enligt avtalet, som bland annat ska användas som stöd och hjälp till flyktingar från Syrien. Andra förmåner utlovades i samband med att avtalet skrevs. Nyligen har EU beslutat om mer pengar till Turkiet. Avtalet passerade aldrig EU-parlamentet och kallas av juridiska skäl inte ”avtal” utan ”statement”.
Första asylland, Säkert tredje land, Säkert ursprungsland
Enligt kommissionens förslag ska – som i modellen – en person inte ha rätt att söka asyl inom EU om hen har vistats i ett land utanför EU en tid. Hen ska skickas tillbaka dit och landet ska betraktas som ”första asylland”. Parlamentet har skärpt innebörden av första asylland, det ska förutsätta att den sökande har erkänts som flykting där och fått effektivt skydd i enlighet med Genevekonventionen före resan till EU, att hen kan använda sig av det skyddet och att landet ger inresa. Om inte ska personen få tillgång till asylproceduren i EU. (Asylprocedursförordningen, man vet inte vad som sker i fortsatta förhandlingar.)
Kommissionen talar om ”säkert tredje land”. Begrepp som ”tillräckligt säkert” har använts och oroat, men parlamentet har höjt kraven på vad som räknas som säkert tredje land. Bland annat ska hens liv och frihet inte hotas i det landet på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap i en speciell social grupp, politisk åsikt etc. Frivilligorganisationer ska också kunna undersöka och informera om situationen i landet. Medlemsstaterna ska heller inte vara skyldiga att skicka någon tillbaka till ett sådant land, men ”får” göra det.
Vad kommer rådet säga här? Att ändra ”får” till ”ska” är vanligt vid kompromisser eftersom det ses som en liten detalj i det stora.
När det gäller enskilda detaljer finns smärre förbättringar i parlamentets förslag till Asylprocedursförordning, men det viktigaste finns kvar – människor på flykt som tagit sig in i EU kan förvägras rätt att söka asyl och skickas ut ur EU.
Här kommer en annan faktor in, som inte nämns. Parallellt arbetar EU på att med olika stöd få transitländer på andra sidan Medelhavet att acceptera att ta tillbaka flyktingar och migranter. Libyen är ett exempel på länder som EU vill kunna skicka tillbaka människor till. Stöd till Libyen sker redan nu genom att Italien och EU stöttar libysk kustbevakning till att effektivt hindra migranter att resa över Medelhavet. I namn av att motarbeta smugglarna har konsekvenserna varit förödande för hundratusentals migranter och flyktingar, som har fastnat i Libyen. De har utsatts för våld, våldtäkt, skändlighet, svält, tvångsarbete etc etc.
Inom EU ska finnas lista över länder som anses säkra. Listan ska upprättas och tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå. I parlamentets förslag till asylprocedurförordning togs Turkiet bort från listan över säkra länder. Libyen har aldrig funnits på listan – än så länge.
Säkerhet i ett land innebär bland annat att flyktingar inte riskerar att skickas tillbaka till hemlandet eller till ett annat land som i sin tur skickar dem tillbaka (detta står inte i förordningar men är en välkänd princip) till ett land där hen kan utsättas för bland annat tortyr och förnedrande behandling. Denna ”non-refoulment-princip” är en av de allra viktigaste grundprinciperna i EU, men gäller inte om hen har gått igenom en asylprocess och befunnits vara säker i hemlandet. Sveriges djupt kritiserade deportationer till Afghanistan anses inte strida mot nonrefoulment-principen eftersom personerna inte anses ha behov av skydd. Ett annat exempel: En flykting som kommer över gränsen till EU-territoriet och säger att hen vill söka asyl, får enligt internationell lag inte skickas tillbaka över gränsen utan att först ha fått rätt till en asylprocess. Från grekisk sida förekommer ändå sådana ”pushbacks” då och då, ganska nyligen över landgränsen i norr mot Turkiet. Turkiet i sin tur har skickat tillbaka mer än tiotusen flyktingar från Afghanistan utan att ha undersökt deras skyddsskäl.
Dessutom ska man komma ihåg att flyktingar med få undantag inte kan resa in i EU annat än irreguljärt (illegalt säger en del) eftersom EU:s stater kräver visum, och människor som befaras söka asyl får inte visum. Det finns också andra restriktioner. Därför tvingas flyktingar och migranter att resa som de gör och riskera livet. Om den irreguljäre inte söker asyl kan hen fängslas för illegal inresa, och det blir ofta ett fängslande tills hen har uttryckt sin önskan att söka asyl.
Ett filter som en nyanländ ska gå igenom innan asylprocessen kan genomföras i sin helhet, handlar om hens ursprungsland. EU har en lista över så kallade säkra ursprungsländer (Balkanländerna utanför EU framför allt, Georgien m.fl. länder). Kommer hen från ett sådant land, förs hen över på ett ofördelaktigt snabbspår i asylprocessen. Där kommer individuella asylskäl lätt till korta. Ändå vet vi att rättssäkerheten i till exempel Kosovo och Albanien är begränsad, att människor flyr därifrån för att de har utsatts för rättsövergrepp och att staten inte skyddar dem.
Listan över olika typer av säkra länder ska tillhandahållas av EU:s kommande asylbyrå EUAA. Den kommer byggas ut och ges många fler uppdrag än den har i dag. Bland annat ska asylbyrån bistå länderna med asylprocedurskunnig personal. Så fungerar det nu på de grekiska öarna utanför Turkiets kust, otaliga intervjuer görs av EASO-anställd personal, som har mycket mer betalt än grekisk personal (EASO är namnet på EU:s nuvarande asylbyrå).
Dublin i ny form
Enligt nuvarande Dublinförordning har det första EU-land, som en flykting kommer till, ansvaret för personen från början till slut. Länderna är oftast Grekland och Italien på grund av deras geografiska läge. Bördan är tung för länderna även om EU har förmedlat mycket resurser. Grekland och Italien har enorma ekonomiska problem och arbetslösheten är hög. De som har fått uppehållstillstånd i länderna hamnar ofta i misär, men de reser ofta till andra EU-länder och hittar arbete där inom den vita eller svarta arbetsmarknaden.
Med Dublin 4 ligger ansvaret för den första processen hos första EU-land, sedan ska de som får rätt att söka asyl i EU fördelas mellan medlemsstaterna. Ett sådant omfördelningsavtal har redan prövats under två år, det gick enormt trögt. Italiens nya regering accepterar inte att så mycket fortfarande kommer ligga på dem, och ena regeringspartiet vill lämna EU. Ungern accepterar inte att ta emot några flyktingar över huvud taget.
Staterna mellan talar mycket om solidaritet, och syftar då på solidaritet mellan staterna, inte på solidaritet med människor på flykt. Fördelningen ska ske enligt ett kvotsystem räknat efter BNP och folkmängd. Här kan man inte heller enas. Sverige vill ha rabatt för att vi tog emot så många 2015. Så är läget nu när man talar om frivillighet. Men hur skulle det fungera för Grekland och Italien?
Fördelningen ska enligt parlamentets förslag göras med hänsyn till var hen har familj. Familjebegreppet vidgas en aning (bra) och ska omfatta syskon – det diskuteras om det ska gälla även vuxna syskon. Fördelningen ska också göras med hänsyn till kulturell och social anknytning, som att kunna språket och eller ha studerat eller arbetat i landet tidigare (bra). Medlemsstaterna är med och väljer ut. När kvoterna fyllts, kan de fyllas lite till, sedan slår en mekanism till, och människor fördelas till andra medlemsländer. De som till slut blir över (som inget land vill ha?) stannar i första ankomstland, hittills alltså främst Grekland och Italien.
Aven om lösningen blir frivilligt att ta emot asylsökande, så vet vi att tidigare överenskommelser med sina enorma fördröjningar har lett till att tiotusentals barn och vuxna har blivit väntande i Grekland i många månader och år. En del har nekats familjeåterförening.
Dublins 18 månader blir 5 år
En annan aspekt på Dublin rör arkiveringen av fingeravtryck. En nyanländ flykting registreras och fingeravtryck tas. De arkiveras digitalt i EU stora databas Eurodac (läs mer i Eurodacförordningen) och föreslås nu sparas i tio år respektive fem. Fingeravtrycken spårar en flyende människas flyttningar mellan medlemsstater för att försöka få en tryggare framtid. Genom Dublins regler skickas människor tillbaka till första eller föregående EU-land. Bestämmelsen togs bort för Grekland 2011 på grund av Greklands förnedrande och rättsvidrigt mottagande då. Från 15 mars 2017 går det återigen bra för länderna att skicka tillbaka nyanlända. Tyskland slutade dessutom använda den delen av Dublinförordningen tillfälligt under 2015 när så många kom. Gick de inte att skicka till Grekland hade de kunnat skickas till Ungern, som blev första EU-land för alla dem som reste in från Serbien. Det sas allmänt att Dublinförordningen var satt ur spel. Men så var det inte, och Sverige använder Dublin så fort det går. Som det är nu försvinner kopplingen fingeravtryck och Dublin efter 18 månader, och det har varit ett hopp och en tröst för många. 18 månader ska nu ändras till 5 år.
Fler exempel på försämringar
Definitionen av flykting och alternativt skyddsbehövande kommer att utgå som nu från Genevekonventionen. Men inget land får ge permanent uppehållstillstånd, alla tillstånd blir tillfälliga, enligt kommissionens förslag tre år för den som har fått flyktingförklaring och ett år för uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande. Flera medlemsstater vill ha rätt att ge permanenta uppehållstillstånd och att tillstånden ska vara på längre tid. Parlamentet vill ha fem år.
Tillståndet ska kunna upphävas, säger förslaget, också under pågående period om situationen i ursprungslandet förbättrats. Hen ska kunna skickas tillbaka och eventuellt hänvisas till internflykt. Parlamentet menar och rådet lutar mot att det ska vara upp till varje medlemsstat om de vill använda sig av internflykt. I kommissionens förslag är det obligatoriskt för staterna, i dag varierar det mellan länderna. Sverige hör till de hårda länderna med att använda sig av internflykt. Irakier till exempel skickas tillbaka till internflykt, afghaner likaså. Det ska finnas en övergångsperiod på tre månader när hen ska ha möjlighet att få uppehållstillstånd på grund av arbete i stället. Aktuell landinformationen, även om säkra länder, ska EU:s blivande asylbyrå stå för.
Det här gör att ingen flykting ska få känna sig trygg.
Det kan kanske bli valfritt och det kan bli så att länderna tillåts ge permanenta tillstånd när det tillfälliga ska förlängas.
Det står ingenting om rätten till familjeåterförening, förmodligen för att det finns ett EU-direktiv om detta. Där följer Sverige i dag den absoluta miniminormen.
Skyddsskäl som har kommit till sedan hen sökt asyl – kallas ”sur place skäl” – ska inte längre beaktas, enligt kommissionens förslag. Om hen till exempel har konverterat eller kommit ut som hbtq och detta är straffbart i hemlandet, så ska det inte längre vara skäl att få uppehållstillstånd. Det här har flera medlemmar i rådet velat ta bort, bland annat Sverige.
Det ska finnas många skäl att straffa den som söker asyl. Straffen kan bestå i att hen flyttas över till det ofördelaktiga snabbspåret, att asylansökan helt avskrivs och / eller att hen placeras i förvar. Förvar är i princip som fängelse för icke-kriminella och utan föregående rättegång. Anledningen kan vara att hen att rest till ett annat medlemsland, att hen utan allvarliga skäl inte har kommit till en intervju, att hen inte lämnar alla relevanta dokument, id-handlingar, biometriska data med mera. (En del detaljer ligger i Asylprocedursförordningen, en del i Mottagandedirektivet.)
Inte heller efter att hen har fått uppehållstillstånd ska hen ha rätt att resa till ett annat land, eller ens besöka det. Förstår jag rätt ska hen inte ha rätt att turista eller hälsa på vänner eller släktingar i ett annat land, ännu mindre hitta jobb där. Blir hen borta mer än 14 dagar kan uppehållstillståndet dras in.
Exempel på några förbättringar eller åtminstone bra saker – ibland bara i parlamentets förslag
Ensamkommande minderåriga ska inte skickas tillbaka till ”första asylland” eller ”säkert tredje land” utan får söka asyl inom EU. Hen ska heller inte tvingas stanna i läger vid gränsen. Hen har rätt till god man, som ska utses inom fem dagar. Det finns fler förstärkta rättigheter för ensamkommande minderåriga.
Alla har rätt till information om vad som gäller på sitt hemlands språk. Det ska ske på hemlandets språk, och med begrepp som förstås, också som barn förstår. EU:s kommande asylbyrå ska utarbeta information. Barn har rätt till egna intervjuer om sina asylskäl. Det finns fler rättigheter för barn. Asylsökande ska ha rätt att arbeta efter två månader.
Tiden för asylproceduren kortas genom att ansökan ska registreras inom tre dygn efter att ansökan har uttryckts. En fullständig ansökan ska göras inom tio arbetsdagar efter registreringen (ändras till femton av parlamentet). (Osäkert om det hela är förbättring eller inte.)
Asylsökande ska ha rätt till besked inom sex månader, nio månader om situationen är speciell. (Snabb hantering kan också vara en försämring när beredningar kan bli slarvigare gjorda och att det kan kräva lång tid att få fram viktiga dokument.)
Vidgat familjebegrepp, rätt till familjeåterförening och till arbetstillstånd. Rätt till tolk på hemspråk, rätt att överklaga alla beslut till domstol och kostnadsfri juridisk hjälp (på alla nivåer enligt parlamentet, på två nivåer enligt kommissionen). Men inte om ansökan bedöms som ogrundad. (Hur kan det bedömas opartiskt?)
Förordningen om vidarebosättning – det vill säga kvotflyktingar
Parlamentets förslag har blivit klart mycket bättre än kommissionens, som vill använda vidarebosättningen som ett politiskt instrument för legal migration till EU och för att locka transitländer till samarbete. Urvalet ska göras av EU:s kommande asylbyrå, enligt kommissionens förslag. I det nuvarande direktivet görs urvalet av FN:s flyktingbyrå UNHCR i samarbete med mottagarlandet. Flyktingar väljs ut från flyktingläger runtom i världen. Parlamentet vill att rika EU med sin befolkning på över 500 miljoner ska ta emot långt fler än förordningens föreslagna 50 000, och att det ska vara flyktingar, som tas ut i samråd med UNHCR. Det ska inte vara ett politiskt instrument. Vidarebosättningsförordningen innebär en väg till legal inresa till EU, alltså utan smugglare och med risk för livet. De som kommer in den vägen har idag redan uppehållstillstånd, och ska ha det.
EU:s förslag till ny asylpolicy innebär stora försämringar för människor som söker skydd: De flesta kommer antagligen inte ges rätt att söka asyl inom EU utan skickas tillbaka till ett annat land. De kan bli väntande länge, som på de grekiska öarna. Internationellt skydd i EU blir bara tillfälligt och kan avbrytas, vilket gör att ingen får känna sig trygg. Asylsökande kan straffas av en rad anledningar och straffen kan vara att asylprocessen avslutas och / eller personen placeras i förvar. Flyktingar får inte lämna landet där de har placerats. Risken att skickas tillbaka till första eller föregående asylland, som idag försvinner efter 18 månader, kommer finnas kvar i 5 år. Ingen medlemsstat får ha bättre villkor, alla ska följa samma mall om inget annat skrivs in. Vissa saker kan bli frivilligt, som att ta emot människors på flykt i samband med fördelningen mellan länderna.
Text: Annette Rosengren
